lets get fucked up

Inatt träffade jag Vincent igen för första gången på nästan ett halvår. Jag klarar inte av att se honom egentligen. Jag klarar inte av att vara med honom. Men jag kan inte vara utan honom heller. Hör ni hur sjukt det låter?

- Izabelle.. Jag vet inte vad jag ska säga
- ....
- Asså... Du måste försöka glömma mig. Du måste försöka, okej?
- .... lätt för dig att säga som är helt känslodöd
- Jag vet... men du måste försöka i alla fall
- ....
- ....
- Du är den enda personen jag bryr mig om, Vincent. På riktigt så känner jag så. Just nu i alla fall. Jag kan säkert vara utan dig, men jag vet inte om jag vill det.

Sen grät jag bara. Och han höll om mig. Det kändes så jävla konstigt att det var just han som stog där och försökte trösta mig när det är han jag är ledsen över.